"Dokumentärfilmen ger total frihet"
Med debuten Raja Sarajevo (1994) gjorde han ett outtalat ställningstagande gentemot den samtida ZTV-generationen och i Videocracy (2009) drog han banalitetens ondska till sin spets.
- Ironi är ett obehagligt fenomen, säger Erik Gandini och ringar till stor del in vad hans mångsidiga berättande bottnar i. I civilisationskritiska Surplus (2003) lånade han visserligen formspråk från musikvideo och reklam, men det var ett sätt att fylla tomheten med innehåll.
- Det var just då man började klippa digitalt och det gjorde det oerhört lekfullt. Men filmen var också en lek med musikvideoestetiken som inte var fylld med nånting. Alla gäspade när vi sa att vi gjorde en film om konsumtion. Vi ville kunna prata om konsumtion, men inte på det rationella sättet, utan göra det till en emotionell upplevelse, precis som reklamen.
Så han var före sin tid, kan man tycka. Det verkar i alla fall Konstnärsnämnden ha tyckt för nu förärar den Erik Gandini med årets Mai Zetterling-stipendium på 200 000 kronor. I ett möte på Hagabion i Göteborg berättar Gandini om sina filmer och sin syn på dokumentärfilmen. Han är en radikal filmare, men vill inte kalla sig politisk.
- Jag har svårt för begreppet politisk dokumentär, säger han. Det låter som att du är språkrör för en grupp och har i uppdrag att föra fram ett budskap. Det kan jag inte känna igen mig i.
(En längre version kommer att publiceras på fria.nu.)
Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration
