"Bra kommentar till Londonkravallerna"
Jag träffar regissören och manusförfattaren Ruben Östlund bara någon timme efter att hans tredje långfilm Play haft sin första Sverigevisning. Det har blivit ett gäng intervjuer, men han tycker om att vara i hetluften.
- Vi fick idén efter att producenten Eric Hemmendorf sett en artikel i GP om ett gäng väldigt unga pojkar, barn, som hade rånat andra barn på mobiltelefoner. Det hade skett extremt många gånger. De använde sig av en retorisk fälla som kallas brorsantricket, säger Ruben Östlund och skrattar.
Tricket går ut på att fem svarta killar går fram till ett par vita och frågar om klockan. Förmodligen tar någon av killarna då fram sin mobil för att se efter. Då börjar bluffen. ”Brorsan blev rånad och misshandlad i helgen. Det där ser precis ut som hans mobil”, säger en av rånarna och ber att få titta närmare på den.
De övertalar offren att följa med för att bevisa för brorsan att det inte är hans mobil. Killarna följer med och blir rånade på en bakgata.
- De lade upp det som ett rollspel, de spelade good cop-bad cop till exempel, det var väldigt genomtänkt. Och så var det aspekten att det var fem svarta som rånade tre vita, varför är det kontroversiellt att visa upp den bilden? Det gick jag igång på.
Ruben Östlund började läsa igenom rättegångsprotokollen. Samma gäng hade genomfört ett 40-tal rån med hjälp av tricket. Men det var svårt att få till ett åtal.
- Offren skämdes så mycket över att ha blivit lurade, gav fel signalement och ville inte ens erkänna för polisen att de var rädda. Det var ett sätt att hantera skammen. säger Ruben.
Trots att offren visste att de skulle råka illa ut följde de med förövarna. Varför?
- De puttar konflikten framför sig, underställer sig reglerna och hoppas att det ska bli en lösning. I protokollen framgår det också att de förstod rånarnas motiv, berättar Ruben.
En lång, obehaglig scen utspelar sig på en spårvagn. Det är inte första gången Ruben Östlund använder spårvagnsmiljön som scen.
- I de där offentliga rummen är alla ansvariga, hur mycket man än önskar att man inte deltog i situationen så gör man det ändå. Men jag upptäckte att vuxenvärlden och barnvärlden utspelar sig på två olika nivåer. Barnvärlden är som en laglös värld. Jag tror det beror på att man inte längre ser vuxna som en tillgång, i dag lär man barnen att de ska passa sig för andra vuxna.
Filmen kan också ses som en passande kommentar till Londonkravallerna?
- Ja, jag tycker verkligen det. Zygmunt Bauman kallade kravallerna för de diskvalificerade konsumenternas upplopp, inte de fattigas. Det säger väldigt mycket även om de här rånarnas beteende. De hade redan mobiltelefon, motivet var att få en finare mobiltelefon.
Filmen prisades med Coup de cour i Cannes 2011 och senare EU-parlamentets Lux-pris, som belönar europeisk film. Premiär på Stockholms filmfestival 9 november.
Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration
